10mila 2018 (2018-04-28)

10mila 2018 i terräng jag inte riktigt varit bekväm i under vintern och våren men som kändes helt okej innan start. Planen var lugn orientering en bit bakom de främsta och plocka mina kontroller i lugn och ro. Det gick sådär, milt sagt.

Det börjar med att balla ur till ettan. Har lagt sträckan i mina förberedelser innan så väljer att gå runt och ta den bakifrån, men börjar under tiden läsa mot kontroll 22 (K) istället. Jag ska bara upp för höjden och möta ledet, tänker jag lite snabbt innan jag lämnar stigen. Jag glider snett upp på höjden, med alldeles för dålig koll på exakt var jag är och har, utan att möta en enda löpare, glidit bort till ett kärr med en kontroll i, B. Jag fattar ingenting, och fortsätter framåt för att läsa in mig. Läser in mig till slut och beger mig bortåt mot K, väl där inser jag att det är kontroll 22 och inte 1... Väl vid kontroll 1 inser jag att det får bli till att jobba bakifrån, det enda jag inte ville göra, men att det fortfarande går att rädda hyffsat.

Efter debaclet vid kontroll 1 springer jag bra fram till kontroll 5 (E) där jag tar mig en liten extra sväng över en ås, men ingen större fara. Både fart och teknik är tillräckligt bra för att jag inte ska tappa någon tid på täten, trots ytterligare ett mindre misstag vid kontroll 15, där jag helt själv springer snett förbi fel gafflingskontroll. Från kontroll 2 till 17 gör jag solida planer för varje sträcka som genomförs på ett kanske inte helt optimalt sätt alla gånger, men åtminstone tillräckligt bra sätt för att jag ska hålla avståndet fram mot täten.

Vid kontroll så sker nästa stora misstag. Runt omkring mig är det plötsligt en del bättre lag och inte massa äldre farbröder och det börjar kännas lite mer positivt trots allt. "Ner i sänkan till 18, den är lätt" är det sista jag tänker innan jag lämnar 17 utan att titta på kompassen. Varningssignalerna är många hela sträckan, men i kombination med trötthet så lyssnar jag inte riktigt utan allt blir halvdant gjort. Resultatet av det är inte vackert. Den första missen går ändå att rädda upp med en bra avslutning men den andra missen är så horribel att jag helst inte vill visa den. Jag vet var jag passerar branten vid meridianen och slutar helt att läsa kartan, tills jag kommer till en kontroll vid en dubbelsten (H,I). En dubbelsten i en slutning, "det är lätt att hitta". Det hade det varit, om den varit med på kartan som en dubbelsten och inte en stor sten. Jag lyckas inte läsa in mig utan irrar vidare utan plan i ett par minuter till innan jag till slut förstår var jag är och kan styra ner mig själv på rätt ås.

Där och då är allt hopp ute och kombinerat med att benen blir väldigt tomma i backen upp mot 21 blir det en än mer smärtsam avslutning på en redan smärtsam upplevelse. Jag tappar ytterligare 5 minuter in från kontroll 20 och fiaskot är ett faktum- 133 som växlingsposition, 19 minuter efter. Tomt i både huvud och kropp efter målgång och det tar ett bra tag innan jag fått i mig tillräckligt med energi och värme för att fungera som normalt igen.

Så här i efterhand vet jag inte varför det blev som det blev, däremot vet jag att en lösning på de här stora misstagen måste tas fram. Det är andra året i rad jag inte klarar av att hålla ihop orienteringen på slutet av min sträcka och det är inte hållbart på en förstasträcka. Hur jag ska lösa det återstår att se men det är skönt att Jukola kommer såpass snart som det gör. Skam den som ger sig.

Övriga killar i laget springer riktigt fint och i slutändan kan vi springa i mål som 63, inte nytt klubbrekord men förmodligen den bästa stafettprestation vi gjort som lag sedan Attunda bildades 2008. Glädjande att se att vi kan prestera såpass jämt när det väl räknas, men fruktansvärt irriterande att jag är den enda som faller igenom totalt.